Avslutningsmantrat i Ashtanga Yoga, en bön för fred

Avslutningsmantrat i Ashtanga yoga är den vers som traditionellt reciteras i slutet av varje klass. Det fungerar som ett uttryck för tacksamhet, välsignelse och en önskan om fred och välgörenhet för alla varelser. Genom att avsluta praktiken med detta mantra rundas klassen av med en känsla av helhet, vördnad och omtanke.

Ursprung och Struktur

Till skillnad från öppningsmantrat, som hyllar lärarnas linje (lineage) och Patanjali, är avslutningsmantrat en bön som riktar sig utåt mot världen. Mantrat är en sammansättning av flera verser med olika ursprung. Vissa delar härstammar från de äldre vediska skrifterna, andra från Upanishaderna, och ytterligare några är svåra att hitta källorna till.

Manju Jois, vår lärare och son till Sri K. Pattabhi Jois, lär ut en utökad version av avslutningsmantrat som ofta används i Ashtanga-sammanhang idag.

Mangala Mantra - translitteration

Om

Svasti prajābhyaḥ paripālayantām
Nyāyena mārgeṇa mahīṁ mahīśāḥ
Gobrāhmaṇebhyaḥ śubham astu nityam
Lokāḥ samastāḥ sukhino bhavantu

Sarve janāḥ sukhino bhavantu
Samasta sanmaṇgalāni santu
Lokakalyāṇa samṛddhir astu
Viśvaő śāntir astu

Om śāntiḥ śāntiḥ śāntiḥ

Översättning

Om

Må det bli välgång för människorna.
Må de styrande styra med rättvisa.
Må korna och de lärda ha det gott – alltid.
Må alla världar vara lyckliga.
Må alla människor vara lyckliga.
Må all godhet vara närvarande.
Må världens välstånd blomstra.
Må det råda fred i hela universum.

Om fred, fred, fred.

En reflektion kring vår praktik

Efter en fysisk, mental och andlig resa genom positioner, andetag och närvaro, har vi kommit till slutet. Avslutningsmantrat hjälper oss att påminna oss om att yoga aldrig bara är för oss själva, den vi blir på mattan påverkar världen utanför.

Det blir också ett sätt att tacka. Tack till lärarna, traditionen, kroppen, andningen och det inre modet som tog oss genom praktiken idag. Det är en ceremoniell övergång från praktikens heliga rum tillbaka till vardagen och den intention vi bär med oss ut i den.

Tradition och variation

Delar av avslutningsmantrat kommer från Taittiriya Aranyaka 4.41.1, en del av Yajurveda (ca 600-1000 år F.Kr). Denna vers används traditionellt som ett ”shanti mantra”, en fredsbön, i avslutningen av ritualer och studier.

Andra delar, som ”Sarve janāḥ sukhino bhavantu”, återfinns i Maha Upanishad VI.71-73, och uttrycker en universalistisk syn: att alla må vara lyckliga och fria från lidande.

Vissa rader, som ”Samasta sanmaṇgalāni santu” och ”Viśvaő śāntir astu”, är svårare att hitta källorna till och är en del av den version som Manju lär ut.

Genom att använda dessa verser i sin praktik får vi möjlighet att sluta vår yoga med samma andakt och fördjupning som den började, men med en riktning som pekar utåt mot hela världen. I det ligger en vacker cirkel: från lärarna i öppningsmantrat, till den egna kroppen sinnet och anden i vår practice och sedan vidare ut till hela skapelsen.

Att bära det med sig

Att säga mantrat högt, viskande eller tyst för sig själv är inte vad som gör det kraftfullt – det är intentionen bakom orden. När vi yttrar dessa rader, sätter vi tonen för hur vi vill leva våra liv efter att vi lämnat mattan.